Jag vet hur det känns. Jag var rädd. Alla monster stirrade på mig, lät konstigt, luktade konstigt och gick på två ben! Ett monster med ljus päls på skallen lät i alla fall ganska snällt. Jag fick en stor matskål och fick bli varm om tassarna i den lilla stugan. Sen kom syskonen och mamma! Då kändes det bättre. Innan monstret öppnade dörren till oss, sa hon alltid: Det är bara jag som kommer!
Hon använde sin mjukaste röst. Men för säkerhets skull väste vi och gjorde flaskborstsvansar! Monstret hette Matte, fick vi veta sen.
Men men men, nu glömde jag ju bort vad jag skulle berätta!Hehehe!
Han har gått i fällan, och han är inne nu! Och känner sig nog precis som jag gjorde första kvällen, rädd och osäker!
Jamar mer imorgon! Här kan ni läsa lite mer förresten: Vändträskkatten
5 kommentarer:
Gråter glädjetårar. Nu hoppas vi bara att vettisen inte hittar något allvarligt!
Ett katt lider mindre i denna långa vinter. Underbart!
Skönt att kissen är säker nu. Men vi förstår att han reagerar som han gör och burrar upp sig. Ibland är världen otäck.
Nu blev vi jätteglada och lättade! Tur att kissen får komma in i värmen och får mat. Men tyvärr tycker han säkert att det är ganska otäckt i början. Kurr och burr.
Jag skickar mina varmaste mjukaste öronslick och nosbuffar. Håller tassarna för att veterinären kan göra stackarkissen frisk och pälsig igen...lille vännen...
Trasslavovven
Åh så skönt! Hoppas att det går bra! Nosbuff
Skicka en kommentar