Matte:
Titta på den här bilden: Så här rara och goda är våra missar, i allmänhet. Det är inget speciellt med det, kanske. Vi är vana vid att våra kära katter ligger och myser i soffan, spinner, leker och trivs med sin tillvaro.
Men något som är självklart för våra trygga katter är inte självklart för de skygga, osäkra katter som vuxit upp ute i det fria, utan mänsklig kontakt. Därför är den här bilden mycket speciell för mig.
Det här är min Fjutten, första gången jag fick klia honom och han låg kvar i soffan! Han är fortfarande skygg, ibland mycket skygg, men sådana här små saker, som att få klappa honom några sekunder, är STORT i min värld just nu! Fjutten tassar framåt i sin utveckling. Från att ha bott i en jordhåla med mamma och två syskon, till att faktiskt våga vara med oss människor i vår tillvaro! Syskonen var ca 5 månader när jag fångade in dem, och de två andra syskonen var inte lika skygga som Fjutten. De har kommit ännu lite längre i sin utveckling!
Varje gång jag åker förbi stället där de bodde tidigare, är jag så glad att de slipper vara där ute i kylan...
Det är en ära att få vara med dessa katter på väg till ett tryggare liv, att få vägleda dem, att få dem att förstå att man kan våga lite lite mer för varje dag. Fjutten kunde inte leka från början. Han visste inte hur man gjorde! Nu snurrar han runt här på kvällarna med leksaksråttor och vippor, och de andra katterna tycker att han är en rätt kul kille!
Vi är på rätt väg, det kommer att ta tid, men det får ta tid!
Camilla *skrivet när Fjutten hade varit hos mig i tre månader! 2008-01-29
4 kommentarer:
Husse säger att det är precis så!
De små stegen, när en katt vågar lite mer. :-)
Nu för tiden kan han sakna de "kickarna" då vi inte alls är rädda för honom.
Däremot gillar vi inte andra 2beningar så mycket. Men när de har varit hos oss en massa timmar kan de få klappa oss... kanske. :-)
Matte säger precis samma sak här. Senast idag fick hon ett sånt där fånigt flin och en tår i ögat. Jag är jamarrädd för smällare och här har de till och från skjutit i flera dagar nu. Jag brukar alltid springa och gömma mig, men idag när de började satt matte i soffan och tittade på tv, så då smög jag upp och lade mig en bit ifrån henne och det kändes faktiskt riktigt tryggt och skönt när matte klappade mig. Jag brukar ligga i soffan ibland annars också, men har aldrig gjort det när jag blivit rädd.
*nosbuffar*
Mjau, jamar likadant, jag Chicko var lite rädd för tvåbeningarna här hemma första tiden, och är det liiite fortfarande, för jag litar inte hundra % på tvåbeningar ,så matte tar verkligen tass om mig, så jag ska känna att jag verkligen får bo här, fast jag har bott här i kattiljioner år redan. Så jamars, visst finns det tvåbeningar som man KAN lita på, Tassarna upp!
SÅ GLAD JAG ÄR!
/Tass/Chicko
Mina kompisar här hemma jamar oxå till er alla.
Det finns absolut inget bättre än när man vinner en skyggis förtroende. Att se det små stegen framåt. Känna att skyggisen litar allt mer på en.
Tack för nos-talgin!
=^.^=
Nosbuff
Skicka en kommentar